daring

När jag var mitt uppe i det sista inlägget var Yetis här på besök. Yetis är muslim. Oviktigt för de flesta och inget man borde fästa vikt vid enligt många. Men eftersom vi kan prata så öppet som vi kan efter över 6 års vänskap så vet vi att det är inte oviktigt. Eftersom Ronnie är katolik och jag är jaaa... Vad jag nu är, än så länge förblir det obestämt så leder det till en del diskussioner om Gud och dylikt.

Våra meningar går oftast isär. Men något som slog mig ikväll är att, Gud (haha i detta sammanhang :P) vad underbart att vi kan ha så här öppna dikussioner! Vi skrattar åt och dissar varandras religioner mer eller mindre jämt men eftersom vi vet att vår religion bara är EN del av oss så gör det inget. Snarare kan vi lära oss av varandra, hur vi ser på saker och hur religionerna faktiskt ser ut. För de ser ju ut som de uppfattas av de som tror på de, eller? Hur som helst så hade jag aldrig kunnar lära mig så mycket om Islam, det som ligger allra längst bort från mitt eget liv, om det inte varit för Yetis och hans vilja att öppet diskutera saken. Och hur hade jag kunnat reflektera över min egen tro om jag inte fått ta del av någon annans syn på den?

Hade inte jag haft någon att fråga hur det egentligen låg till hade jag troligtvis litat på medias bild av hans religion, och om han inte hade varit villig att ta min kritik mot den hade jag inte heller vågat fråga. Det är med andra ord enligt mig inte konstigt, det där med USA's paranoia mot muslimer.

Att ha vänner från olika kulturer och religioner är en av de saker som obetvivlat gett mitt liv så mycket värde som det har. Jag älskar när de jag umgås med har olika åsikter. För jag lär mig så mycket. Det är något alla envisa människor på jorden kanske borde begrunda en stund...