daring

Ja, så har jag faktiskt alltid kallat henne. Min söta, störda men otroligt söta katt. Ja, hon var ju min från det att jag var 8 år fram tills jag flyttade hemifrån 9 år senare iaf. Men oavsett vad så är hon till viss del min lilla mise. På onsdag ska hon få en spruta så hon somnar in för gott... Hon har haft en godartad tumör på magen som hon kliat sönder och det vägrar sluta blöda. Man måste ju faktiskt göra det som är bäst för henne hur sorgligt det än är, och man får finna glädje i att hon har fått ett så mycket lyckligare öde än många andra katter...

Men nu börjar det faktiskt kännas lite ledsamt...

Jag bestämde mig igår för att ge henne något att "ta med på färden". Idag bestämde jag mig, känsliga tittare varnas när jag lägger ut bilder på det. (Ja, alltså på det jag ska ge henne och inget annat) Men döden är naturlig även om den är skrämmande. Och det närmaste jag varit döden tidigare var när jag gick i typ 6:an och min kanin Felicia dog. Så jag vill göra något fint av det istället.

Funderar på om jag ska följa med när det ska ske. Mamma orkar inte och det känns inte rätt att Bengt ska behöva göra det själv. Dessutom var hon ju faktiskt min julklapps-katt, och mitt lilla pucko i nästan 14 års tid.

P & K