Underskattad lycka
För ett par dagar sedan råkade jag fastna på ett halvfinskt/halvsvenskt program på SVT. Det handlade om det svenska folket, deras sätt att vara och andras syn på dem. Inte helt oväntat så beskrevs svenskar som något reserverade, rädda för att ta för sig och allmänt osäkra. Men det som verkligen skrämde mig var resultatet av en undersökning som de redovisade... 21 % (!!) av de svenska männen hade uppgett att de inte hade någon nära vän att anförtro sig åt, siffran för svenska kvinnor var 12 %. Det är ju helt sjukt! Drygt var femte man och var tionde kvinna har ingen nära vän!
När jag såg det var det första som slog mig faktiskt lite dåligt samvete. Många av mina vänner må bo långt bort ; Holland, Australien, England o.s.v... Men de finns alltid där, vi hörs och ses så fort vi bara kan. Och jag har ÄNNU fler vänner här hemma! Men tydligen är det aldrig tillräckligt. Man, eller iaf jag, nöjer sig inte. Även om man har det bra så vill man alltid ha mer verkar det som. Man kanske jämför sig med tiden då man var 14 och kände hela staden, men hur nära var man egentligen då? De som jag fortfarande har kvar sen den tiden, DET är vänner. Men alla andra? De kunde ju egentligen kvittat.
Jag och Ronnie har verkligen tur. Och tro inget annat, jag är så otroligt tacksam för det VARJE dag. Vi har helt underbara vänner som alltid ställer upp, som man verkligen njuuuter av att umgås med, som bryr sig, som troligtvis skulle vända in och ut på sig själva för vår skull om det var nödvändigt. Vi trivs med dem och uppskattar dem på alla sätt... Men jag kan ändå inte undra om man kanske ändå kunde uppskatta dem ännu lite mer? Eller visa det ännu lite oftare? Med tanke på hur många som uppenbarligen inte har en enda riktig vän...
Själv tänker jag direkt på en av våra grannar när jag tänker på ensamhet. Han är själv gammal och bor tillsammans med sin ännu äldre mor i en lägenhet som man kan se in i från våra fönster. Han ser ut lite som Karl Alfred och har en gammal och riktigt smutsigt Cocker Spaniel som han brukar rasta ute i parken och på gatan utanför vårat. Ofta undviker jag honom för han slutar aldrig prata när han väl kommer igång (Och jag menar verkligen ALDRIG). Men vi har ju ändå fattat att han är rätt ensam och ändå sagt att det nog är lite höjdpunkten på hans dag när någon stannar och pratar med honom... Ändå har jag inte varit villig att offra 15 minuter av min tid för att göra honom lite mindre ensam... FY på mig!!
Jag minns i våras när min favoritlärare sa att ensamheten i vårt samhälle är på väg att gå över alla gränser... Jag håller med henne. Det är både fel och orättvist att någon ska behöva vara helt ensam!
P&K
När jag såg det var det första som slog mig faktiskt lite dåligt samvete. Många av mina vänner må bo långt bort ; Holland, Australien, England o.s.v... Men de finns alltid där, vi hörs och ses så fort vi bara kan. Och jag har ÄNNU fler vänner här hemma! Men tydligen är det aldrig tillräckligt. Man, eller iaf jag, nöjer sig inte. Även om man har det bra så vill man alltid ha mer verkar det som. Man kanske jämför sig med tiden då man var 14 och kände hela staden, men hur nära var man egentligen då? De som jag fortfarande har kvar sen den tiden, DET är vänner. Men alla andra? De kunde ju egentligen kvittat.
Jag och Ronnie har verkligen tur. Och tro inget annat, jag är så otroligt tacksam för det VARJE dag. Vi har helt underbara vänner som alltid ställer upp, som man verkligen njuuuter av att umgås med, som bryr sig, som troligtvis skulle vända in och ut på sig själva för vår skull om det var nödvändigt. Vi trivs med dem och uppskattar dem på alla sätt... Men jag kan ändå inte undra om man kanske ändå kunde uppskatta dem ännu lite mer? Eller visa det ännu lite oftare? Med tanke på hur många som uppenbarligen inte har en enda riktig vän...
Själv tänker jag direkt på en av våra grannar när jag tänker på ensamhet. Han är själv gammal och bor tillsammans med sin ännu äldre mor i en lägenhet som man kan se in i från våra fönster. Han ser ut lite som Karl Alfred och har en gammal och riktigt smutsigt Cocker Spaniel som han brukar rasta ute i parken och på gatan utanför vårat. Ofta undviker jag honom för han slutar aldrig prata när han väl kommer igång (Och jag menar verkligen ALDRIG). Men vi har ju ändå fattat att han är rätt ensam och ändå sagt att det nog är lite höjdpunkten på hans dag när någon stannar och pratar med honom... Ändå har jag inte varit villig att offra 15 minuter av min tid för att göra honom lite mindre ensam... FY på mig!!
Jag minns i våras när min favoritlärare sa att ensamheten i vårt samhälle är på väg att gå över alla gränser... Jag håller med henne. Det är både fel och orättvist att någon ska behöva vara helt ensam!
P&K
Kommentarer
Trackback
