daring

På senare tid, efter min senaste undersökning, har jag försökt (VERKLIGEN försökt) att ta som jag ska. Jag tycker att den är hemsk. Det går bara inte. Fattar inte varför jag är så löjlig. Har medicinerat för antingen den ena eller den andra åkomman så länge jag kan minnas, var ett sjukt barn. Men idag fick jag nog och ringde sjukhuset igen. Det funkar liksom inte att ha ångest hela dagarna över kvällens medicinering.

Som tur är har mag- och tarmmottagningen på NÄL en väldigt snäll sköterska i telefonen. När hon hade rådfrågat läkaren kom den glada nyheten... Jag var friiii :D

Tänk att man kan bli så glad över meningen "du får använda stolpiller i 8 veckor framöver"... Men så är det. Lite kan göra mycket. Nu blir det förhoppningsvis en ångestfri, skön kväll och natt innan skolan imorgon. Då börjar min sista 5-veckorskurs på utbildningen. Och snart är det julledigt! Typ hela två veckor sammanlagt :)) Med lite jobb in emellan. Såklart. Ledighet är överskattar! (hoppas ni fattade att jag var ironisk nu?)

Alla kvinnor kan  ju naturligtvis jonglera femhundrasjuttioelva saker, träna yoga och vara supersnygg samtidigt, eller hur? :P

P&K