Ensam i världen
Jag har fått mig en riktig funderare de senaste dagarna.
Jag har många gånger, många dagar och många timmar känt mig ensam. Ofta för att jag har många av de jag älskar på stort geografiskt avstånd. Speciellt Ewe ända nere i Ronneby. Men också Mikaela och Susan i London, Mohammed och Alma i Uppsala, mina svärföräldrar och min svägerska/bästa vän i Västerås och flera nära vänner i Gbg. Så nära men ändå så långt borta...
Och snart försvinner Rebecca till Holland... Sååå glad för hennes skull att hon hittat kärleken btw. Och Jessica åker till Australien...
Men ju mer jag tänker på det. Och ju mer jag pratar med människor runt omkring mig, så inser jag hur bra jag verkligen har det. Jag må ha få nära vänner. Och många av dem en tåg- eller flygresa bort. Men de är ändå mina vänner. Människor som jag av någon, egentligen helt korkad anledning litar på att de finns där för mig om jag behöver dem.
Och om jag verkligen tänker efter... Om något någonsin skulle hända så vet jag att dessa människor direkt kommer hoppa på tåget och flyget och komma och rädda mig.
När jag ser det så här så vet jag inte ens längre varför jag är rädd. Livet skrämmer nog skiten ur de flesta, även de mest hårdnackade. Men jag har tur, det har jag verkligen.
Jag har ingen anledning att vara rädd. Även om jag själv inte förstår det.
TACK min älskade Ronnie, min ovärderliga Evelina, min älskade Jessica, min stöttande Tim, mina underbara föräldrar som aldrig sviker (för er finns inte ens ord i denna värld) , min supersnälla Rebecca, mina svärföräldrar som aldrig lämnar oss i sticket, min underbara svägerska tillika en av mina absolut bästa vänner, min moster och Ulf som alltid ser till att jag kommer ut i friska luften och som alltid har mig i åtanke, Sara den äldsta av vänner, och hennes kille Henrik som alltid ställer upp och lyssnar på en full ledsen människa :P
Dessutom har jag ju min gulliga Parasto, snälla Linda som mer än gärna stannar och pratar, supersnälla Emmy, Susan i London som tar oss som gäster any day, Marika jag kan ta en fika hos om vi lyckas planera in det nån gång och flera till...
Se jag var visst inte så ensam när jag väl tänkte efter...
P&K
Jag har många gånger, många dagar och många timmar känt mig ensam. Ofta för att jag har många av de jag älskar på stort geografiskt avstånd. Speciellt Ewe ända nere i Ronneby. Men också Mikaela och Susan i London, Mohammed och Alma i Uppsala, mina svärföräldrar och min svägerska/bästa vän i Västerås och flera nära vänner i Gbg. Så nära men ändå så långt borta...
Och snart försvinner Rebecca till Holland... Sååå glad för hennes skull att hon hittat kärleken btw. Och Jessica åker till Australien...
Men ju mer jag tänker på det. Och ju mer jag pratar med människor runt omkring mig, så inser jag hur bra jag verkligen har det. Jag må ha få nära vänner. Och många av dem en tåg- eller flygresa bort. Men de är ändå mina vänner. Människor som jag av någon, egentligen helt korkad anledning litar på att de finns där för mig om jag behöver dem.
Och om jag verkligen tänker efter... Om något någonsin skulle hända så vet jag att dessa människor direkt kommer hoppa på tåget och flyget och komma och rädda mig.
När jag ser det så här så vet jag inte ens längre varför jag är rädd. Livet skrämmer nog skiten ur de flesta, även de mest hårdnackade. Men jag har tur, det har jag verkligen.
Jag har ingen anledning att vara rädd. Även om jag själv inte förstår det.
TACK min älskade Ronnie, min ovärderliga Evelina, min älskade Jessica, min stöttande Tim, mina underbara föräldrar som aldrig sviker (för er finns inte ens ord i denna värld) , min supersnälla Rebecca, mina svärföräldrar som aldrig lämnar oss i sticket, min underbara svägerska tillika en av mina absolut bästa vänner, min moster och Ulf som alltid ser till att jag kommer ut i friska luften och som alltid har mig i åtanke, Sara den äldsta av vänner, och hennes kille Henrik som alltid ställer upp och lyssnar på en full ledsen människa :P
Dessutom har jag ju min gulliga Parasto, snälla Linda som mer än gärna stannar och pratar, supersnälla Emmy, Susan i London som tar oss som gäster any day, Marika jag kan ta en fika hos om vi lyckas planera in det nån gång och flera till...
Se jag var visst inte så ensam när jag väl tänkte efter...
P&K
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Även om jag flyttar till Holland så är det så sant som du säger... Om något händer skulle jag ta första bästa flyget hem!! Älskar dig! Tack för att du finns <3
Postat av: Alma///Mohammed
Men guuuu malin alla känner sig ensamma så o så:-) men uppsala e inte så långt ifrån dig ändå guu gumman:-) vi få ses i sommaren som planeret.. du få komma upp fast du har jobb till sommaren:-)kramar //Alma
Trackback
